Brysselmodellen i Helsingfors

Efter alla motgångar som Åland haft det senaste året i förhållandet till regeringen och ministerierna i Helsingfors finns det orsak att fundera på hela systemet. Det är uppenbart att kunskapen om självstyrelsesystemet rent generellt redan under en längre tid successivt minskat i statsapparaten. I samma takt minskar också kunskaperna i svenska. Det här i kombination med att landet genomlever en allvarlig och långvarig ekonomisk kris gör att alla tjänstemän är ansträngda till det yttersta med "egna ärenden", vilket gör att de åländska ärendena prioriteras ner. Dessutom verkar det nya klimatet innebära att det är ok att ha en mer kritisk och ifrågasättande attityd gentemot allt som rör Åland och självstyrelsen. Självstyrelsen är till onödigt besvär i en redan tidigare stressad arbetssituation och behandlas därefter.

Hur ska man då komma tillrätta med den här situationen så att självstyrelsen också i framtiden får en korrekt behandling? Naturligtvis är det eviga informations- och relationsarbetet livsviktigt och måste alltid ges tillräckliga resurser och prioritet. Men på senare tid har jag alltmer börjat fundera på om det räcker, om vi inte helt enkelt måste inse att vi själva måste ta ett större ansvar, även i Helsingfors. I Bryssel har vi löst situationen så att vi har en tjänsteman i anställningsförhållande till staten, vilket ger tillgänglighet till all information och möjlighet att agera på insidan. Enligt min åsikt börjar det finnas goda skäl till att införa samma lösning i Helsingfors. Skulle Åland ha en "egen" tjänsteman inom de centrala ministerierna, justitieministeriet, utrikesministeriet,jord-och skogsbruksministeriet, finansministeriet samt en på statsrådets kansli skulle Ålandsfrågorna sannolikt få en helt annan behandling i systemet. Och ja, det här strider mot nuvarande ansvarsfördelning och kostar pengar, men mot det ska man väga hur många miljoner Åland gått miste om det senaste året på grund av den rådande situationen.

Roger Nordlund