Vicelantråd Britt Lundbergs svar på spörsmål om fornminnesförvaltning

Vicelantråd Britt Lundberg har besvarat Danne Sundman m.fl. spörsmål om Fornminnesförvaltning. Frågan lyder: Hur avser landskapsregeringen verka för en rättssäker fornminnesförvaltning inbegripet ett färdigställande av uppdateringen av det i lagen stipulerade fornminnesregistret?

Herr talman! Fornlämningar är nyckeln till vår okända historia. De kan berätta om gångna tider och om de människor som levde här då. Ett folk utan historia är ett folk utan framtid. Kunskap om forna tider gör att vi lättare kan känna sammanhang i det som sker idag.

Samhällsutvecklingen har gått framåt. Se till exempel på skogsbruket. På 1950-talet bedrevs skogsbruk med häst, idag har den ersatts med andra metoder där olika maskiner övertagit hästens uppgifter.

På 1950-talet levde de flesta i betydligt enklare hus än nybyggare idag och även på mindre yta.

Samhällsutvecklingen går framåt och människors behov och önskemål ändras. Det är viktigt att bestämmelser och regelverk är formulerade så att den nuvarande generationen har möjligheter att bo och idka näring på ett förnuftigt sätt. Kan man inte göra det borde man kompenseras för ökade kostnader och inkomstbortfall.

Det finns alternativa metoder att bedriva skogsbruk där man inte behöver markbereda med stora maskiner, men det blir ofta betydligt mindre effektivt och mer kostsamt.

Vi vill ha levande byar och inflyttning till Åland. Hela Åland skall leva, även Tengsöda och Långbergsöda byar. Jag tror vi är överens om att vi har en fungerande fornminneslagstiftning idag, men fråga när om det passar in på hela Åland. Passar den in på Långbergsöda och Tengsöda byar? Jag närmade mig det här ärendet genom att försöka sätta mig in i bybornas situation och tänka hur jag själv skulle agera och uppleva dagens situation.

Det finns problem. Kanske det ändå inte i huvudsak är kopplade till lagstiftningen och det är detta som är hindret. Det allra största problemet erfar jag är att invånarna upplever otydlighet och ovisshet och att det idag råder brist på kommunikation. Lagen säger, fritt formulerat, om det inte finns plats för det du vill bygga på din tomt för att fornminnen är i vägen, har du rätt att rubba fornminnet. Om du nekas rubbning har du rätt till ersättning förutsatt att det sker inom två år efter att fornminnet har registrerats. Hittills på Åland har ingen nekats att rubba en fornlämning. Det låter ju klart och tydligt, ändå är det inte det? Varför?

Vi måste från politiskt håll ge tydligare signaler om de möjligheter som lagstiftningen ger. Vi har i kontakt med markägare fått höra om människor som tänkt bygga hus och som redan innan en anhållan har avstått eftersom de upplever att det verkar så komplicerat och begränsande.

Vi skall jobba för att byggnadsinspektionerna och museibyrån kommer ut med information om alla möjligheter som finns och ge förslag på hur man på bästa sätt kan ta tillvara sin tomt och leva och verka sida vid sida med vårt kulturarv. Vi vill se möjligheterna. Det ska gå att bo och verka fast det finns fornminnen på ens marker.

Landskapsregeringen har initierat en dialog med markägarna i Långbergsöda och Tengsöda byar för att öppet och förutsättningslöst diskutera situationen och tillsammans finna lösningar för den långvariga problematiken.

I en tidningsartikel förra veckan kunde vi läsa om ett ungt par som är oroade för hur de skall kunna utveckla sitt boende. När man väl har byggt sitt hus måste man kunna ha torra vägar in till sina hus, man måste kunna bygga garage. Det får man också, tomter särskilt på landsbygden är sällan så små att det inte går att hitta bra lösningar.

I frågan om fornlämningarnas hantering upplever jag att det finns ett stort kommunikationsbehov och informationsbehov. Många av de problem som belysts i media de senaste veckorna präglas av att man inte vet utan tror att det är på ett särskilt sätt och att det talas mycket om någon, men vem är någon? Här behövs en öppen dialog kring oklarheterna och åtgärder i de fall det råder problem.

Vi kan konstatera att problemet med fornlämningar, speciellt i östra Saltvik, har pågått under många år och under många kulturministrars och näringsministrars och landskapsregeringars tid, utan att egentliga lösningar har nåtts.

En central fråga som väckt irritation är att förmåner så som skogsskattelättnader har dragits in men markägarna har inte fått någon kompensation för sina minskade förmåner. Ingen näringsminister har tagit fram något kompenserande instrument. Den här förmånen fasades ut genom riksbeslut under 90-talet.

Jag kan inte låta bli att påpeka att nästan hälften av er ltl Anders Eriksson, ltl Roger Jansson, ltl Jörgen Strand har alla tre under den här perioden agerat som näringsministrar och skriver idag på spörsmålet. Ni har haft en möjlighet att införa ett system för att åtgärda den här problematiken.

Nu är vi på god väg till en lösning. I landskapsregeringens handlingsprogram säger vi att ”konflikter skall undvikas med tydliga beslut och genom att begränsade område definieras som skyddsvärda”. Vi har under hela perioden successivt och metodiskt arbetat för att bringa klarhet i frågorna.

Landskapsregeringen och jag som kulturminister ser jag det som oerhört angeläget och viktigt ärende att finna lösningar och försöka åtgärda problemen.

Ett steg på vägen är det omfattande arbetet med processen kring fornminnesregistret.

Herr talman! Registreringsprocesser har som ett mål att reda upp oklarheter. Registreringsprocessen har inletts med ett omfattande hörandeförfarande. Först har vi i stormöten diskuterat vad registret ska innehålla för information om fornminnena. Vidare har vi diskuterat kartorna ska se ut och i vilka skalor. Efter att ha tagit hänsyn till framkomna synpunkter, så långt det har varit möjligt, har 1600 brev med uppgifter om varje markägares fornminnen och bifogade kartor skickats ut. Markägarna fick 6 månader på sig att framkomma med synpunkter på uppgifterna.

Resultatet av dem finns på ett cirkeldiagram här:  



Landskapsregeringens kontakter med 1600 fastighetsägarna har resulterat i att 1 362 stycken inte haft anmärkningar att anföra i samband med hörandet. 70 stycken har önskat att få träffa museibyrån och på plats diskutera fornlämningarna och besiktningar har genomförts. 49 stycken felaktigheter i lantmäteriets fastighetsregister har uppdagats och åtgärdats. Allmän information om fornlämningar har inlämnats i 31 fall, företrädesvis per telefon. I 26 fall har förfrågningar resulterat i att specialkartor över fornlämningar har tillsänts fastighetsägare. I 17 fall har landskapsregeringen behandlat frågor om frivilligt inrättande av skyddsområde samt begäran om informationsskyltning och liknande. I 14 fall har felaktigheter i den tidigare fornlämningsförteckningen upptäckts och rättats. Fastighetsägare har i 11 fall meddelat att man vill ha fornlämningen rubbad.

Det här diagrammet visar en del av det omfattande arbetet som genomförts under den senaste tiden.

20 markägare har inte accepterat att en registrering görs. Med dessa 20 markägare ska vi föra en dialog för att få  klarhet i frågan varför. Långt sammanfaller dessa 20 markägare med dem som idag upplever att de inte kan leva som andra på sina egendomar.

Landskapsregeringen föreslår att den dialogen ska föras i en samrådsgrupp. Men innan vi gör det kommer vi att träffa representanter för de 27 undertecknare till brevet om önskan att landskapet skall lösa in hela området. Att skydda fornminnen bygger på en ömsesidig dialog och samförstånd kring olika lösningar.

För att kunna inleda nästa steg i registreringsprocessen skall innehållet i registret fastställas i en förordning. För det krävs en förordningsfullmakt inskriven i fornminneslagen. Det är enkelt och snabbt gjort, men inte tillräckligt. Under hörandeprocessen har vi även träffat många markägare och deltagit i olika sammankomster och möten. Flera frågor som diskuterats på dessa möten har lett till att vi även överväger fler förändringar i fornminneslagen. Framförallt berör den översynen paragraf 12 där begränsningen om en två års tid för att söka ersättning vid nekandet av rubbning föreslås tas bort.

Herr talman! Vi är på god väg att finna lösningar i balansen mellan att bo och leva och bevara och vårda. Senaste höst träffade tjänstemän från landskapsregeringen markägare och diskuterade kring vad som upplevdes begränsande och hur man kunde finna lösningar. I diskussionerna ingick även en förhandling om att ingå ett fortsatt avtal kring och ersättningar för sandtäkterna som inte anses kunna nyttjas utan att skada fornminnen. Ett önskemål var att fornminnen och dess gränser skulle markeras ut klart och tydligt i terrängen så att man som markägare inte skulle behöva vara orolig över var gränserna går. Det här arbetet skulle inledas efter vintern, dvs när snön har smält.

Herr talman! Olyckligtvis har konflikten i Långbergsöda och Tengsöda byar nått sin kulmen i och med den polisanmälan som gjorts från förvaltningen inom landskapsregeringen. En anmälan om fornminnesbrott har lämnats in till museibyrån och tjänstemännen såg ingen annan möjlighet än att i enlighet med lagstiftningen vända sig till polisen och be om en förundersökning. Den här anmälan tillsammans med den rapport som inlämnats till polisen i ärendet har gjort att befolkningen i Långbergsöda och Tengsöda byar fått nog och vänt sig till landskapsregeringen i ett brev där de meddelar att de anser att det inte längre är möjligt leva och bo och samtidigt följa de restriktioner som de upplever att följer av fornminnesskyddet.

I lagförslaget om miljöbrott föreslå  vi en förändrig i lagen så att tjänstemännen skall få möjlighet att göra en bedömning innan ett ärende förs till polisen för förundersökning. Motsvarande flexibilitet borde avspeglas i fornminnesärenden.

Vi tar bybornas oro och frustration på  största allvar. Tillsammans skall vi ventilera de oklarheter och i många fall även missförstånd som finns och som behöver redas upp för att återfå den goda stämningen och stoltheten till byarna. Jag konstaterade att den här problematiken har sin början långt bak i tiden. Det finns frågor som aldrig slutligt ha klarats upp och därmed tar energi och pyr.

På 1970-talet gjordes provgropar på området för att utröna mer om historien. Provgroparna fylldes enligt markägarna aldrig igen. Markägare hävdar att de i finns meterdjupa gropar på vissa ställen som utgör en fara i och med att man kan falla i dem när man arbetar med motorsåg ute i skogen. Provgroparna finns inte fullständigt dokumenterade. Efter närmare 40 års spår av tidens tand har de delvis blivit överväxta men under vegetationen kan gropar finnas kvar. Det här måste nu klargöras. Tillsammans med någon opartisk person, så snart snön smält bort, måste vi få klarhet i hur det ligger till med provgroparna och i finns det provgropar skall de fyllas igen.

Sammanfattningsvis herr talman: Jag ska inte föregå och säga vilka förslag till lösningar som ska genomföras men ändå nämna några som jag tror kunde hjälpa upp situationen i Långbergsöda och Tengsöda byar.  

Vi behöver vara tydliga och utveckla kommunikationen och därmed servicen till invånarna. Man kan och ska känna sig trygg med vad som gäller och ha möjlighet att bygga hus, vägar och garage på sin tomt. Vi skall föra en förutsättningslös dialog med markägarna för att se hur vi kunde lösa de problem som finns.

En lagändring som tar hänsyn till synpunkter som framkommit under hörandeförfarandet och som stipulerar vad som registret skall innehålla ska tas fram.

Vad gäller skogsmark, jordbruksmark och impediment skall landskapsregeringen komma överens med markägaren om vilka områden som skall skyddas och därmed ersättas för den lidna skadan. Vi borde skapa ett system för ökade kostnader och ersättning för inkomstbortfall i de fall där skogsbruket begränsas och inte kan bedrivas med traditionella metoder.

En oberoende resurs skall gå igenom områdena där provgropar uppgjorts och i de fall de inte fyllts igen skall det omedelbart göras efter att snön smält.

Herr talman! Detta var ett långt svar på en kärnfull fråga i klämmen, dvs hur vi skall verka för en rättssäker fornminnesförvaltning. Tack, fru talman.